En introduktion till nödvärnsrätten

Av: Stefan 

Nödvärnsrätten, 24 kap brottsbalken, är den rättsliga grunden för självförsvar. Nödvärnsrättens syfte är att ge en angripen person rätt att vidta normalt brottsliga handlingar, såsom att utsätta en annan för hot och våld, utan att dömas för brott. Den som överskrider nödvärnsrättens ramar riskerar alltså att dömas för misshandel, vållande av kroppsskada eller vad det nu är fråga om, precis som vanligt.

Att ha god kännedom om vad som är tillåtet i olika situationer är därför viktigt för att undgå obehagliga påföljder. För den som vill ha en fördjupad förståelse rekommenderas ett uttömmande examensarbete i ämnet från Göteborgs universitet. Denna artikel ger en mer översiktlig bild av nödvärnsrätten.

Du har rätt till nödvärn i 4 olika situationer:

1) Vid ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på dig eller din egendom,

2) Om någon med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att din egendom återtas på bar gärning,

3) Om någon utan ditt lov trängt in i eller försöker tränga in i ett rum (hus, gård eller fartyg),

4) Eller om någon vägrar att lämna din bostad efter tillsägelse.

Om någon har rätt till nödvärn enligt punkterna ovan, gäller dessutom att alla som hjälper honom eller henne har samma nödvärnsrätt. Juridiskt sett är alltså möjligheterna att hjälpa någon annan lika stora som möjligheterna att försvara sig själv.

För att kunna gå fri från ansvar krävs minst en av två villkor:

1) Att gärningen som begicks i nödvärn inte var uppenbart oförsvarlig med tanke på omständigheterna,

2) Eller att du svårligen kunde besinna dig (nödvärnsexcess)

Termen ”uppenbart oförsvarlig” i villkor 1 ger ganska stora friheter för våldsutövning av den angripne. Svenska domstolar tycks, förståeligt nog, inte mena att en person som är utsatt för en sådan extrem situation som ett brottsligt angrepp ska kunna göra exakta avvägningar kring hur mycket våld som nöden kräver. Det är svårt att ange vilken grad av våld som är uppenbart oförsvarligt, men några exempel från rättspraxis får illustrera nedan. Även om själva graden av våld skulle vara uppenbart oförsvarlig är det ändå möjligt att gå fri från ansvar om situationen var sådan att man svårligen kunde besinna sig. Detta kallas nödvärnsexcess och är ofta föremål för domstolarnas godtycke och därför inget säkert kort att förlita sig på.

Normalt klarar man sig undan ansvar om man svarar med samma grad av våld som man blir angripen med. En ensam, storvuxen man har inte samma möjligheter att försvara sig med övervåld och tillhyggen om han blir angripen av sin jämlike, som en ung kvinna, om hon skulle bli angripen av samme man. På samma sätt tillåter man mer våld om man blir angripen med vapen, eller av flera angripare. Nu följer tre korta fallbeskrivningar om hur lagen tillämpas i praktiken.

Knytnävsslag: M och hans flickvän bevistade en korvbar när A och hans son, kraftigt berusade, kommer in och frågar om någon vill ha ”ett kok stryk”. Till slut går A fram till M och måttar ett slag, som missar då M hinner flytta sig undan. M brottar ner A på golvet och vänder sig om och går tillbaka till sin stol. A kommer då efter med knutna nävar, varpå M blir rädd och slår honom med knuten näve i ansiktet. A faller i golvet och ådrar sig en skallfraktur. Högsta domstolen konstaterade slutligen att M:s agerande inte kunde anses uppenbart oförsvarligt, och han friades från ansvar.

Försvar med kniv: F och hans flickvän lämnade en restaurang, då de blev förföljda och trakasserade av ett gäng ungdomar. F fick motta flera slag innan han kunde fly, men blev upphunnen och misshandlad ytterligare. F drog då en tapetkniv och tillfogade minst en av angriparna skärsår på ansikte och hals. Alla rättsinstanser såg mycket allvarligt på att F försvaret sig med kniv och fann våldet uppenbart oförsvarligt. Slutligen friades dock F från ansvar av HD, då man menade att han svårligen kunnat besinna sig i den pressade situationen (nödvärnsexcess).

Beskjutna rånare: I det s.k. Husbyrånet utsattes en guldsmedsaffär för ett minst sagt misslyckat rånförsök av två män. Den ene rånaren gick in i butiken med ett laddat vapen, medan den andre väntade i bilen utanför. Den första övermannades dock, och butiksinnehavarens vän fick kontroll över pistolen. Han avlossade också vapnet mot bilen, eftersom han trodde att föraren (den andre rånaren) sträckte sig efter ett skjutvapen, varpå föraren skadades. HD fann att en nödvärnssituation förelegat, men att det var uppenbart oförsvarligt att avlossa skott från ett livsfarligt skjutvapen. I det läget hade man också fått bättre kontroll över situationen, varför nödvärnsexcess inte ansågs kunna komma ifråga. Föreståndarens vän dömdes därför för grov misshandel och grovt vållande till kroppsskada.

Sammanfattningsvis kan man dra slutsatsen att rätten i de flesta fall bedömer att försvar med livsfarliga vapen såsom skjutvapen och knivar är uppenbart oförsvarligt. Även om man i enstaka fall skulle ha rätt att försvara sig med sådana vapen, finns det sällan något utrymme att göra en teoretisk lämplighetsbedömning i ett skarpt läge. Den sortens vapen bör alltså undvikas så långt det är möjligt i en nödvärnssituation. Därtill kommer risken att angriparen själv får kontroll över vapnet, och använder det mot den angripne. Dessutom är själva innehavet av skjutvapen och knivar på allmän plats olagligt i de allra flesta fall. Sammantaget bör alltså lösningar sökas på annat håll.