SSS del 2

Det här är andra delen i artikelserien Stefans självförsvarsskola. Om du inte redan läst del 1, så är det bra att skumma den först. I det här avsnittet ska vi bli mer konkreta och praktiska, med fokus på obeväpnat självförsvar.

När är det dags att börja tänka på självförsvar?

Om två personer kommer fram till dig och frågar vad klockan är, hur ska du agera då? Kanske undrar de helt ärligt vad klockan är, kanske vill de skapa en distraktion för att kunna råna eller misshandla dig lättare. Om ett fyllo kommer fram till dig och vill berätta sitt livs historia, hur agerar du då? Kanske vill du vara en god medmänniska och erbjuda ditt lyssnande öra. Å ena sidan vill man inte göra minsta lilla som kan eskalera situationen i onödan, men å andra sidan vill man behålla möjligheten till ett effektivt försvar medan man bildar sig en bättre uppfattning om situationen. Det gäller alltså att vara uppmärksam på varningstecken, och omärkligt anpassa sig enligt de slutsatser man drar.

Varningstecken

Genom att uppmärksamma och reagera på varningstecken har du möjlighet att förbereda dig ifall situationen skulle bli hotfull snabbt. OBS! Detta innebär inte att du alltid kan förbereda dig. Ett angrepp kan komma precis från ingenstans, och då måste du gå från 0 till 100 direkt, som Bas Rutten säger i filmen i den förra delen. Men OM du ser varningstecknen har du en ännu bättre chans att klara dig bra. Exempel på sådana kan vara:

*Män: Våldsbrott begås nästan alltid av män. Har män kvinnor i sällskap är det mycket mindre risk för våld.
*Grupper: Fler är ett större hot än få.
*Minskat avstånd: Någon går mot dig, vänder sig mot dig, eller kommer fram för att säga något.
*Du ser inte händerna: Du kan inte avgöra om en person i din närhet har ett föremål i handen, eller var han har sina händer.

Varningstecknen är givetvis kumulativa (såsom ett gäng ynglingar på väg mot dig utan att du ser vad det är de smusslar med i sina fickor).

Hur ska man reagera på varningstecken?

Eftersom vi inte på förhand alla gånger kan skilja en vardaglig situation från en ”bluff” som kan leda vidare till ett potentiellt brottsligt angrepp, vill vi kunna förbereda oss utan att det märks. Vad det handlar om rent praktiskt är alltså att inta ett icke hotfullt utgångsläge. Daniel har skrivit en hel artikel om detta, så läs gärna den om konceptet känns svårgripligt.

Målet är att få minst en hand i en hög position, handflatan mot den eventuella angriparen. Detta kan göras omärkligt på en rad olika sätt beroende på situationen. Här ges några exempel.

*Klassisk ”hands-up” position (Daniel visar med bild i sin artikel). Bra vid mer aggressiva situationer, men innan man ser tendenser till fysiskt angrepp, för att visa att du minsann inte vill skada någon.
*Om någon skum person kommer fram och hälsar kan du glatt säga ”Hej!” tillbaka och lyfta handen till en hälsning. Drar det ut på tiden kan du klia dig bakom örat för att ha en ursäkt att hålla kvar handen.
*Ta dig en ”funderare”, stöd huvet i handflatan och samma arms armbåge på den andra armens näve. Bra om någon kommer fram och frågar efter vägen. Du kan också gestikulera eller peka med handen i ett sånt läge.
*Om någon frågar vad klockan är kan du antingen höja handen för att visa att du inte har en klocka, eller dra undan ärmen (bägge händer högt alltså) för att låta den som frågar läsa av själv. Då är det den potentiella angriparen som måste lägga uppmärksamheten någon annanstans om han vill hålla masken, och inte du. Och var det ingen angripare har du gjort precis vad man kan förvänta sig av en välvillig medmänniska.

Första attacken

Det viktigaste att komma ihåg med den första attacken, är att den oftast bör vara en av många i lång kedja av våld. Gör inte som på film, där den angripne blir så förvånad att det var möjligt att gå till motattack, så att försvaret avstannar och vederbörande åker på stryk i alla fall. Detta retar bara upp en angripare. Angreppet ska vara fullständigt avvärjt – då, och inte förr, slutar man. Men då slutar man också; i varje fall om man inte har lust att sitta i fängelse. Att avvärja ett angrepp kan också innebära att skada en angripare tillräckligt för att man ska kunna springa därifrån med god marginal.

Med den första attacken vill vi nästan alltid träffa huvudområdet, gärna ögon eller näsa (det är delvis därför vi vill ha en hand högt från början). Målet är att beröva angriparen synen tillfälligt, överraska eller göra honom yr. Detta underlättar för fortsatta attacker och ger oss manöverutrymme. Den första attacken måste vara snabb och får inte märkas, men den behöver inte vara så kraftfull – explosiviteten är viktigare.

Några enkla tekniker

Vi vill ha så få och så mångsidiga/effektiva tekniker som möjligt i vår självförsvarsrepertoar. Minns du de aktiva handlingarna från första delen, som krävde beslutsförmåga? Genom att ge oss få, men bra, alternativ att välja på underlättar vi beslutsfattandet i pressade situationer.

*Handkantsslag: Går ut från kroppen (som en ”backhand”), med handflatan riktad mot golvet. Ett av de anatomiskt sett kraftfullaste slagen som människan kan prestera, men kräver horisontellt utrymme.
*Hammarslag: Som handkantsslaget, fast med knuten näve. Samma rörelse som att ”drämma näven i bordet”, fast du drämmer näven i motståndarens ansikte istället. Det är vanligt att använda hammarslag när handen rör sig mer vertikalt, och handkantsslag när den rör sig mer horisontellt, beroende på vad det är man vill träffa.
*Handlovsslag: I en cirkulär rörelse träffar handloven (nedre delen av handflatan) antingen uppifrån och ner (t.ex. över näsroten), eller nerifrån och upp (för att träffa hakan). Ett av de viktigaste slagen att bemästra, och ofta lämplig som första attack (och även för uppföljande attacker).
*Strypslag: Träffytan är ”simhuden” mellan tumme och pekfinger. Slaget är rakt, med öppen hand och går framåt. Ett mer exotiskt slag som nästan alltid riktas mot strupen, om man inte kommer åt med ett handkantsslag. Kan också med lätthet övergå i ren strypning för ökad effekt, om man inte kan göra något mer effektivt med sin hand därefter. Vill du skära ner på teknikerna ytterligare är det nog ändå denna som är minst mångsidig (och svårast att bemästra) och bör därför strykas först.
*Sparkar och knän: Prova dig fram vad som känns mest naturligt och kraftfullt för dig. Målen för sparkar är fot/fotled, knä/knäled och i undantagsfall skrev (kan funka, beroende på längdförhållande, tillgängligt manöverutrymmer m.m.). Målen för knän är skrev och solar plexus (mellangärdet).

Ledbrytningar, bett, armbågar, rycka i hår, trycka in fingrar i ögonen m.m. är ibland användbart, men det ovanstående är normalt mer effektivt om man har möjlighet till det. Om du däremot inte kan slå, knäa eller sparka (för att du t.ex. ligger och brottas på marken) är sådana lösningar givetvis att föredra. Detaljerna för obeväpnad markkamp och liknande är dock svåra att beskriva i skrift. Allmänt gäller att använda så offensivt våld du kan för att återfå herraväldet över situationen.

Mål

Attackerna ovan inriktas för bästa effekt på följande mål

*Ögon/näsa/tårkanaler: Handlovsslag, hammarslag, ev. fingrar (om man inte kan slå med kraft)
*Tinning: Handkantsslag
*Käklinje/haka: Handlovsslag (av ”uppercut”-typ)
*Strupe: Handkantsslag, strypslag
*Skrev: Spark, knä, eventuellt greppning/klämning (om man inte kan sparka/knäa med kraft)

Det är möjligt att kraftfulla attacker mot framförallt tinning och strupe får dödlig utgång. Det är också möjligt att någon slår huvet i gatan när man slåss, och dör av den orsaken. Nödvärnslagen inser dock att en stressad, angripen människa inte kan förutse de exakta konsekvenserna av de handlingar hon vidtar i självförsvar. I slutändan är det upp till var och en att bestämma hur mycket våld han eller hon försvarar sig med i en given situation. Läs gärna denna översikt om nödvärnsrätten  för en god fingervisning.

Exempel

I den här filmen ska vi få se hur hela förloppet som beskrivs ovan kan gå till i praktiken. Här ser vi en polis som har problem med en man som vägrar visa vad han döljer i fickorna:

För att bryta ner filmen i kronologisk detalj har vi alltså:

*Varningstecken: Den misstänkte har händerna i fickorna, där han kan dölja en kniv eller liknande (polismannen vet inte detta säkert, men måste jobba utifrån den hypotesen).
*Hot: Situationen blir obehaglig och hotfull när den misstänkte vägrar visa vad han döljer i fickorna, på polismannens begäran.
*Beslut: Polismannen beslutar att gripa personen med en mängd våld som är rimlig för situationen. En aktiv skyddsåtgärd.
*Hand i hög position: När han bett honom ta ur händerna ur fickorna två gånger utan resultat, höjer han högerhanden liksom för att gestikulera, medan har ber honom en tredje gång (detta är nu bara en distraktion för att dölja attacken).
*Attack: Handen är redan i läge, nära det avsedda målet. Mitt upp i att han för tredje gången ber honom ta händerna ur fickorna, kommer utan förvarning ett strypslag som genast övergår i en nertagning i och med att han lägger hela kroppstyngden bakom. Genom att sätta högerbenet bakom angriparen blir det lättare att fälla honom, och också kontrollera fallet.
*Avslut: Polismannen säkrar den misstänkte med genom att sätta sitt knä bakom hans nacke, och förse honom med handklovar. Hotet är avvärjt, situationen är under kontroll.

Det var allt för den här gången. I nästa avsnitt ska vi titta närmare på tillhyggen, och vad de kan tillföra självförsvarssituationen. Till dess!

Annonser

About this entry