Om kampsport och självförsvar

Av: Stefan 

För många är kampsport och självförsvar två närliggande begrepp. I den här artikeln ska vi titta närmare på skillnaderna mellan dem. Fokus ligger på vilka faktorer som är avgörande  i en självförsvarssituation, och hur dessa skiljer sig från viktiga faktorer inom klassisk kampsport.

Den viktigaste skillnaden att uppmärksamma ligger redan i ordalydelsen: kampsport är kamp under sportsliga former. Självförsvar, eller nödvärn som lagen kallar det, är däremot helt osportsligt. Sporter tränas under bestämda former, i vissa miljöer, utifrån vissa förutsättningar, oskrivna och skrivna regler etc. Ett typiskt upplägg inom klassisk kampsport är mjuk matta, upplyst och rymlig lokal, obeväpnad kamp en mot en, motståndare som respekterar vissa regler och ett tydligt urval av tekniker som kanske t.o.m. är bestämda på förhand. Som boxare behöver man t.ex. inte räkna med en spark i skrevet utan förvarning.

Självförsvar är däremot helt förutsättningslöst. Här gäller inga regler utan enbart konsekvenser. Det kan vara trångt och mörkt, stenhårt eller varför inte halt underlag, du är inte uppvärmd, kanske inte ens förvarnad, och du har ingen aning om vad du kan förvänta dig av din angripare – kanske är det t.o.m. flera angripare och kanske är de beväpnade. List, råstyrka, fula trick – allt som kan rädda dig står till ditt förfogande. Och också till din angripares förfogande.

Omständigheterna är alltså helt olika, och därför krävs också helt olika beteende från din sida. Det kan då vara direkt farligt om du tränat in tekniker som är bra när man sparras under sportsliga former, men som kan vara ödesdigra om din motståndare vill dig illa på riktigt och kanske har en kniv. Självförsvar och kampsport går alltså inte nödvändigtvis hand i hand bara för att de ofta har kamp som gemensam nämnare. I den ena formen av kamp vill man åsamka motståndaren skada, och i den andra formen vill man undvika att motståndaren skadas – trots att man ”sparkas och slåss”. Den tekniska skicklighet man tränat upp, som är så avgörande för framgång i själva kampsporten, kan alltså vara av begränsat värde i självförsvar. Frågan är också i vilken utsträckning teknik överhuvudtaget är avgörande i en nödvärnssituation, och vilka andra faktorer som kan vara av betydelse.

Min utgångspunkt är att självförsvar är krig i liten skala. Samma faktorer som avgör vinst och förlust mellan två sidor i ett fältslag, avgör också vinst och förlust i en nödvärnssituation. Skillnaden ligger i antal, resurser, lagstiftning (och därmed valmöjligheter), men principerna är desamma. Hur viktigt är teknisk skicklighet i krig? Ett visst grundkunnande är naturligtvis nödvändigt, liksom i självförsvar. Exempelvis måste piloterna kunna flyga jaktplanen. Men om den ena sidan har sämre eller färre jaktplan än den andra sidan, då ska det mycket till för att piloternas tekniska flygförmåga ska kunna utjämna det övertaget. Låt oss titta närmare på några av de mer uppenbara faktorerna för framgång i krig, och hur de också är tillämpliga på nödvärnssituationen.

Numerärt överläge

En ensam angripare går sällan på ett sällskap med flera personer. Chansen att lyckas med det företaget är helt enkelt mycket mindre än att ge sig på en ensam stackare. På samma sätt är det svårt att försvara sig mot flera angripare om den enda fördelen man har är att man är skickligare rent tekniskt. Psykologisk beredskap och ett offensivt angreppssätt måste då till för att jämna ut oddsen, gärna tillsammans med:

Bättre beväpning

Ett numerärt överläge kan vara helt irrelevant om den andra sidan har bättre beväpning. Ett aldrig så stolt kavalleri är ingen match för några rejäla kulsprutor och kanoner. På samma sätt har ett fåtal poliser större möjligheter att freda sig mot ett gäng hulliganer än vad ett fåtal privatpersoner skulle ha i samma situation. Jämför man de två stridande sidorna, vare sig det gäller nödvärn eller krig, måste man alltså ta hänsyn både till antalet och beväpningen.

Fysisk styrka

I närstrid kan denna faktor vara av avgörande betydelse. En stark och storvuxen man kan kanske klara av två unga och taniga angripare, om bägge sidor slåss obeväpnat. En fysiskt underlägsen kvinna kan ha stora svårigheter att försvara sig mot en manlig angripare som inte skyr några medel, om hennes enda övertag är tekniskt kunnande i en kampsport. Här bör man särskilt beakta angripare som har övermänsklig styrka eller tålighet, såsom psykiskt sjuka och drogpåverkade. Mot denna typ av angripare är det anatomisk skada som gäller, vilket självfallet inte är något man ägnar sig åt i idrottsliga sammanhang.

Psykologiska faktorer

Detta är den enskilt mest avgörande faktorn. I krig talar man om ”stridsmoral”, vilket såklart låter finare än ”vilja och handlingsförmåga att skada en motståndare”, men det är precis vad det är fråga om. Numerärt överläge är ointressant om inte varendaste en är villig att åsamka skada på motståndarsidan. Bättre beväpning är ointressant om den inte används offensivt, antingen i form av våld eller som hot om våld. Fysiskt överläge åstadkommer ingenting om man inte använder mer råstyrka än motståndaren kan matcha. Det kan inte nog betonas hur viktig inställningen till angreppssituationen är. Vad hjälper tekniskt kunnande om man helt eller delvis handlingsförlamas i ett skarpt läge, eller ändå faller tillbaka på instinktiva, grovmotoriska reaktioner?

Självklart gäller allt detta för bägge sidor – angripare är också människor och detta är ett faktum som ska utnyttjas till max. Särskilt om man ligger i underläge på någon av de andra punkterna ovan. Lika förvånad och ställd som gemene man kan bli av att bli angripen, lika förvånad och ställd kan en angripare bli av att möta plötsligt, våldsamt och brutalt motstånd. Läs gärna artikeln ”Våld och människan” för ytterligare tankar kring detta.

Situationella faktorer

Vi har redan slagit fast att kampsportssituationen och nödvärnssituationen skiljer sig åt mycket. Även om man accepterat detta kan man inte förbereda sig på allt. Precis som i krig kan man gå i fällor, drabbas av ett bakhåll trots att man är uppmärksam etc. Kanske väljer man att bära med sig något slags redskap för att försvara sig med, men det är förstås möjligt att man glömt det hemma just den dagen eller inte hinner få fram det i tid. Kanske blir man angripen av någon man trodde var vänligt sinnad, eller t.o.m. en kraftigt berusad vän. Hur mycket våld är man beredd att använda då? Situationella faktorer kan ställa allt på ända, varför man bör förbereda sig på att inte kunna förbereda sig.

Den som ändå vill öva sin tekniska kampskicklighet i organiserad form, gör klokt i att välja kampträning och inte kampsportsträning. Det vill säga en uppsättning enkla tekniker som i första hand är inriktade på att skada och kontrollera angriparen på ett så effektivt och lämpligt sätt som möjligt. Ännu bättre är att kombinera sådan träning med rollspel och scenarioträning i verkliga miljöer. Du kan läsa mer om några exempel på sådan kampträning i ”Kamparter för självförsvar”.

Annonser

About this entry