De använder sig främst av en grupp, med samma namn – Bevera oss från gatuvåldet – på communityt Facebook för att sprida budskapet vidare. På bara några timmar har ¨de lyckats samla ihop mer än 10 000 anslutna till gruppen.
Så, har du ett konto på Facebook, se till att ansluta dig till gruppen!

Och nyheten har även nått ut ordentligt till svensk media:
TV4Nyheterna (notis + även TV-klipp från morgonnyheterna)
SVT (notis + även TV-klipp från kvällens ABC-nytt)
Artikel i dagens Metro
Artikel i Aftonbladet
Artikel i Dagens Nyheter
Reinfeldt oroas över tonårsvåldet – artikel i SvD

Vad är ett tillhygge?

Ett tillhygge är något man kan använda att slå med istället för att använda sin egen kropp. Jag använder denna term istället för ”vapen” för att tydliggöra att jag inte pratar om skjutvapen. Tillhyggen kan användas både mot dig eller av dig. Du kan råka bära med dig något som kan fungera som tillhygge, eller finna det på plats – i värsta fall i en angripares händer. Några exempel är: käpp, paraply, kniv, en kopp hett kaffe, en hoprullad tidning, penna, ficklampa, läderbälte, glasflaska, dricksglas, fjärrkontroll, mobiltelefon, skor, väska/kasse, skyddssprej, nycklar på en kedja m.m.

Att bli angripen med ett tillhygge

Ett stort problem är faktiskt att överhuvudtaget veta om ett angrepp sker med ett tillhygge eller inte. Hann du se vad angriparen hade i handen? Om han hade något i handen? Som tidigare nämnts finns också problemet med de reaktiva åtgärderna, vilket ytterligare försvårar möjligheten att ha ett specifikt försvar mot en viss typ av attack.

Den värsta sortens tillhygge man kan råka ut för är nog utan tvekan en kniv. Det finns inget bra sätt att försvara sig obeväpnat mot en skicklig knivman, så man är i så fall tvungen att falla tillbaka på dåliga sätt, vilket innebär att man sannolikt kommer att bli skuren hur man än gör. Man får alltså helt enkelt slåss ännu mer våldsamt och offensivt än normalt och inte sky några medel för att rädda sitt liv. Den andra filmen i denna artikel visar vad det kan vara fråga om. Uppgiften blir betydligt lättare om man själv har ett lämpligt tillhygge tillhands.

Lämpliga tillhyggen

Här är en lista på de krav jag ställer på ett tillhygge. Ta ställning till dem och fundera på om de också känns relevanta för dig:

*Lagligt enligt knivlagen: Detta innebär i praktiken att vi begränsar oss till vardagsföremål som har andra användningsområden än enbart som tillhyggen. Detta gäller inte saker som råkar finnas på plats, utan eventuella föremål du bär med dig. Se denna artikel för detaljer.
*Lämpligt för nödvärnsbruk: Livsfarliga vapen såsom skjutvapen och knivar är i vilket fall som helst olämpliga ur nödvärnsrättslig synpunkt, pga konsekvenserna av att använda dem. Se denna artikel för detaljer.
*Mer effektivt än obeväpnat: Föremålet måste ge en så stor fördel att använda, att det i varje fall är bättre än att slåss tomhänt, ur ren effektivitetssynpunkt. Helst bör det också vara så effektivt att man inte är tvungen att enbart använda tekniker mot känsliga områden (som tinning och strupe), då detta kan ge olyckliga följder.
*Praktiskt att bära med sig: Föremålet ska vara portabelt och lättillgängligt under hela året – i shorts och t-shirt, och med stora vinterjackan när handskarna är på. Det måste också vara diskret för att inte väcka oro eller uppseende; om det bärs öppet bör man inte omedelbart inse dess potential som tillhygge.

Det blir inte så mycket kvar om man vill beakta allt detta. Det som då återstår kan enkelt delas in i två grupper – korta föremål respektive långa föremål. Teknikerna är enkla och huvudsakligen desamma oavsett om det korta föremålet råkar vara en rejäl penna eller ficklampa, eller om det långa föremålet är en promenadkäpp eller ett paraply. Givetvis finns andra alternativ såsom lagliga skyddssprayer, flexibla tillhyggen (kedjor, remmar etc.) men de är oftast inte lika tillförlitliga eller lätta att använda som de som beskrivs nedan. I slutändan är det dock upp till var och en att välja tillhyggen som man trivs med.

Tekniker med korta föremål

Korta föremål är särskilt bra på mycket nära avstånd, och ger dig större kraft eftersom de kan koncentrera din styrka till en liten, hård yta. De är också lätta att använda effektivt även i markkamp. Därför är korta tillhyggen särskilt lämpligt i t.ex. ett våldtäktsscenario, för att jämna ut det förmodade styrkeövertaget mellan angripare och angripen. Korta föremål är lätta att bära med sig, men man bör se till att ha dem lättillgängligt och helst redan hålla dem i handen om man misstänker att man kan bli angripen. Här följer tre enkla och effektiva tekniker för korta tillhyggen:

*Hugg: Håll föremålet krampaktigt som en isdubb, eventuellt med tummen över änden för att säkra tillhygget. Slå hammarslag såsom beskrivs i del 2. Målet för spetsiga föremål är främst mjukdelar, medan mer trubbiga och solida tillhyggen kan träffa lite var som helst.
*Stick: Håll föremålet som en fjärrkontroll med tummen hårt pressad parallellt med tillhygget. Stick mot mjukdelar antingen rakt (t.ex. mot solar plexus) eller i en krok. Kan t.ex. användas för att attackera angriparens nacke eller ryggsida i en ”björnkram” eller liknande, stående eller i markkamp, genom att du sticker mot dig själv med angriparen emellan, i tillhyggets väg mot kroppen.
*Nyp: Samma fattning som vid stick, men tummen tillåts ”glappa” så att man kan nypa en angripare med stor kraft mellan tummen och det hårda tillhygget (likt en slags hummerklo). Särskilt användbart när man inte har manöverutrymme att göra regelrätta slag, men ändå måste tillfoga stor smärta. Öron, kinder, läppar, fingrar och könsorgan är särskilt lämpliga mål, gärna kombinerat med ett stick. Prova gärna att nypa dig själv i tummen med en stabil metallpenna för att pröva teknikens verkan.

En lämplig och enkel modifiering av t.ex. en penna eller liknande kort tillhygge är att förse den med en ögla, t.ex. en hårsnodd. Öglan fästs centralt på två punkter, så att lång- och ringfinger kan träs igenom den. Detta gör det möjligt att hålla kvar tillhygget även när handen är öppen eller upptagen med annat, och minskar också risken för att bli av med föremålet i närkamp.

Tekniker med långa föremål

Långa föremål såsom promenadkäppar och rejälare paraplyer ger en räckvidd som gör det mycket lättare att hantera en angripare beväpnad med kniv, eller rent av flera angripare. Det är förstås nödvändigt att se till att det tänkta föremålet är tillräckligt starkt för att klara påfrestningen. Konstruktioner av syntetmaterial (kolfiber, glasfiber) eller metall är därför oftast att föredra. Här följer tre enkla och effektiva tekniker att bemästra.

*Slag uppåt: Tillhygget fattas i ena änden med en hand och rör sig nerifrån och upp med en snärt. Utgångläget är alltså den normala position som man brukar ha en käpp eller ett paraply i, vilket gör slaget snabbt och omärkbart. Målet är undersidan av en angripares hand, handled eller underarm när han sträcker fram den för att göra ett utfall (t.ex. med kniv). Förutom att detta gör mycket ont och i bästa fall gör armen/handen obrukbar för fortsatt kamp, är det mycket troligt att man lyckas avväpna angriparen på detta sätt. Ett alternativt mål är en angripares skrev om han står oskyddat.
*Horisontellt slag: Kan utföras som ”forehand” (oftast mer exakt) eller ”backhand” (oftast starkast), med en eller två händer, och längs angriparens hela yta från knän till huvud. Slår man hårt är detta svårt att blockera, eftersom man då riskerar att istället få den blockerande kroppsdelen satt ur spel. Nyckeln till att slå dessa slag hårt och snabbt är att slå igenom i en cirkulär, flödande rörelse, snarare än med en uppbromsande snärt.
*Stötar: Föremålet fattas med vardera handen nära respektive ände, axelbrett. Handflatorna bör vara vända mot varandra (dvs inte i samma riktning), så att den ena är vänd uppåt och den andra nedåt om tillhygget hålls horisontellt. I denna fattning är tillhygget mycket svårt att avväpna. Stötar kan ske med bägge ändar eller med mittpartiet, fram och tillbaka i sidled (användbart mot flera angripare), eller rakt mot en angripare. Se gärna denna illustration för en närmare beskrivning.

Improviserade tillhyggen

Ett alternativ eller komplement till att bära ett ”dedikerat” tillhygge med sig, är att improvisera tillhyggen efter behov. När man går och handlar blir tygkassen med konserver ett utmärkt tillhygge, när man sitter på tunnelbanan en lördagkväll kan man rulla ihop en ”engångsbatong” av en kvarglömd tidning och på utestället har man en glasflaska till hands.

Mer allmänt handlar det om att använda miljön till sin fördel. Om någon försöker bryta sig in i lägenheten kan dörren användas att slå och klämma med. På ett uteställe kan man välta bord och stolar över en angripare för att köpa sig tid tills vakter dyker upp eller så att man hinner fly. Man lär sig helt enkelt att se tillhyggen i vardagen. Detta kommer naturligt om man odlar det offensiva sinnelag som är så viktigt för att klara sig bra i en nödvärnssituation.

Det var allt för den här gången. I den sista delen ska vi repetera vad som gåtts igenom hittills och titta på exempel där teknikerna kan användas.

När är det dags att börja tänka på självförsvar?

Om två personer kommer fram till dig och frågar vad klockan är, hur ska du agera då? Kanske undrar de helt ärligt vad klockan är, kanske vill de skapa en distraktion för att kunna råna eller misshandla dig lättare. Om ett fyllo kommer fram till dig och vill berätta sitt livs historia, hur agerar du då? Kanske vill du vara en god medmänniska och erbjuda ditt lyssnande öra. Å ena sidan vill man inte göra minsta lilla som kan eskalera situationen i onödan, men å andra sidan vill man behålla möjligheten till ett effektivt försvar medan man bildar sig en bättre uppfattning om situationen. Det gäller alltså att vara uppmärksam på varningstecken, och omärkligt anpassa sig enligt de slutsatser man drar.

Varningstecken

Genom att uppmärksamma och reagera på varningstecken har du möjlighet att förbereda dig ifall situationen skulle bli hotfull snabbt. OBS! Detta innebär inte att du alltid kan förbereda dig. Ett angrepp kan komma precis från ingenstans, och då måste du gå från 0 till 100 direkt, som Bas Rutten säger i filmen i den förra delen. Men OM du ser varningstecknen har du en ännu bättre chans att klara dig bra. Exempel på sådana kan vara:

*Män: Våldsbrott begås nästan alltid av män. Har män kvinnor i sällskap är det mycket mindre risk för våld.
*Grupper: Fler är ett större hot än få.
*Minskat avstånd: Någon går mot dig, vänder sig mot dig, eller kommer fram för att säga något.
*Du ser inte händerna: Du kan inte avgöra om en person i din närhet har ett föremål i handen, eller var han har sina händer.

Varningstecknen är givetvis kumulativa (såsom ett gäng ynglingar på väg mot dig utan att du ser vad det är de smusslar med i sina fickor).

Hur ska man reagera på varningstecken?

Eftersom vi inte på förhand alla gånger kan skilja en vardaglig situation från en ”bluff” som kan leda vidare till ett potentiellt brottsligt angrepp, vill vi kunna förbereda oss utan att det märks. Vad det handlar om rent praktiskt är alltså att inta ett icke hotfullt utgångsläge. Daniel har skrivit en hel artikel om detta, så läs gärna den om konceptet känns svårgripligt.

Målet är att få minst en hand i en hög position, handflatan mot den eventuella angriparen. Detta kan göras omärkligt på en rad olika sätt beroende på situationen. Här ges några exempel.

*Klassisk ”hands-up” position (Daniel visar med bild i sin artikel). Bra vid mer aggressiva situationer, men innan man ser tendenser till fysiskt angrepp, för att visa att du minsann inte vill skada någon.
*Om någon skum person kommer fram och hälsar kan du glatt säga ”Hej!” tillbaka och lyfta handen till en hälsning. Drar det ut på tiden kan du klia dig bakom örat för att ha en ursäkt att hålla kvar handen.
*Ta dig en ”funderare”, stöd huvet i handflatan och samma arms armbåge på den andra armens näve. Bra om någon kommer fram och frågar efter vägen. Du kan också gestikulera eller peka med handen i ett sånt läge.
*Om någon frågar vad klockan är kan du antingen höja handen för att visa att du inte har en klocka, eller dra undan ärmen (bägge händer högt alltså) för att låta den som frågar läsa av själv. Då är det den potentiella angriparen som måste lägga uppmärksamheten någon annanstans om han vill hålla masken, och inte du. Och var det ingen angripare har du gjort precis vad man kan förvänta sig av en välvillig medmänniska.

Första attacken

Det viktigaste att komma ihåg med den första attacken, är att den oftast bör vara en av många i lång kedja av våld. Gör inte som på film, där den angripne blir så förvånad att det var möjligt att gå till motattack, så att försvaret avstannar och vederbörande åker på stryk i alla fall. Detta retar bara upp en angripare. Angreppet ska vara fullständigt avvärjt – då, och inte förr, slutar man. Men då slutar man också; i varje fall om man inte har lust att sitta i fängelse. Att avvärja ett angrepp kan också innebära att skada en angripare tillräckligt för att man ska kunna springa därifrån med god marginal.

Med den första attacken vill vi nästan alltid träffa huvudområdet, gärna ögon eller näsa (det är delvis därför vi vill ha en hand högt från början). Målet är att beröva angriparen synen tillfälligt, överraska eller göra honom yr. Detta underlättar för fortsatta attacker och ger oss manöverutrymme. Den första attacken måste vara snabb och får inte märkas, men den behöver inte vara så kraftfull – explosiviteten är viktigare.

Några enkla tekniker

Vi vill ha så få och så mångsidiga/effektiva tekniker som möjligt i vår självförsvarsrepertoar. Minns du de aktiva handlingarna från första delen, som krävde beslutsförmåga? Genom att ge oss få, men bra, alternativ att välja på underlättar vi beslutsfattandet i pressade situationer.

*Handkantsslag: Går ut från kroppen (som en ”backhand”), med handflatan riktad mot golvet. Ett av de anatomiskt sett kraftfullaste slagen som människan kan prestera, men kräver horisontellt utrymme.
*Hammarslag: Som handkantsslaget, fast med knuten näve. Samma rörelse som att ”drämma näven i bordet”, fast du drämmer näven i motståndarens ansikte istället. Det är vanligt att använda hammarslag när handen rör sig mer vertikalt, och handkantsslag när den rör sig mer horisontellt, beroende på vad det är man vill träffa.
*Handlovsslag: I en cirkulär rörelse träffar handloven (nedre delen av handflatan) antingen uppifrån och ner (t.ex. över näsroten), eller nerifrån och upp (för att träffa hakan). Ett av de viktigaste slagen att bemästra, och ofta lämplig som första attack (och även för uppföljande attacker).
*Strypslag: Träffytan är ”simhuden” mellan tumme och pekfinger. Slaget är rakt, med öppen hand och går framåt. Ett mer exotiskt slag som nästan alltid riktas mot strupen, om man inte kommer åt med ett handkantsslag. Kan också med lätthet övergå i ren strypning för ökad effekt, om man inte kan göra något mer effektivt med sin hand därefter. Vill du skära ner på teknikerna ytterligare är det nog ändå denna som är minst mångsidig (och svårast att bemästra) och bör därför strykas först.
*Sparkar och knän: Prova dig fram vad som känns mest naturligt och kraftfullt för dig. Målen för sparkar är fot/fotled, knä/knäled och i undantagsfall skrev (kan funka, beroende på längdförhållande, tillgängligt manöverutrymmer m.m.). Målen för knän är skrev och solar plexus (mellangärdet).

Ledbrytningar, bett, armbågar, rycka i hår, trycka in fingrar i ögonen m.m. är ibland användbart, men det ovanstående är normalt mer effektivt om man har möjlighet till det. Om du däremot inte kan slå, knäa eller sparka (för att du t.ex. ligger och brottas på marken) är sådana lösningar givetvis att föredra. Detaljerna för obeväpnad markkamp och liknande är dock svåra att beskriva i skrift. Allmänt gäller att använda så offensivt våld du kan för att återfå herraväldet över situationen.

Mål

Attackerna ovan inriktas för bästa effekt på följande mål

*Ögon/näsa/tårkanaler: Handlovsslag, hammarslag, ev. fingrar (om man inte kan slå med kraft)
*Tinning: Handkantsslag
*Käklinje/haka: Handlovsslag (av ”uppercut”-typ)
*Strupe: Handkantsslag, strypslag
*Skrev: Spark, knä, eventuellt greppning/klämning (om man inte kan sparka/knäa med kraft)

Det är möjligt att kraftfulla attacker mot framförallt tinning och strupe får dödlig utgång. Det är också möjligt att någon slår huvet i gatan när man slåss, och dör av den orsaken. Nödvärnslagen inser dock att en stressad, angripen människa inte kan förutse de exakta konsekvenserna av de handlingar hon vidtar i självförsvar. I slutändan är det upp till var och en att bestämma hur mycket våld han eller hon försvarar sig med i en given situation. Läs gärna denna översikt om nödvärnsrätten  för en god fingervisning.

Exempel

I den här filmen ska vi få se hur hela förloppet som beskrivs ovan kan gå till i praktiken. Här ser vi en polis som har problem med en man som vägrar visa vad han döljer i fickorna:

För att bryta ner filmen i kronologisk detalj har vi alltså:

*Varningstecken: Den misstänkte har händerna i fickorna, där han kan dölja en kniv eller liknande (polismannen vet inte detta säkert, men måste jobba utifrån den hypotesen).
*Hot: Situationen blir obehaglig och hotfull när den misstänkte vägrar visa vad han döljer i fickorna, på polismannens begäran.
*Beslut: Polismannen beslutar att gripa personen med en mängd våld som är rimlig för situationen. En aktiv skyddsåtgärd.
*Hand i hög position: När han bett honom ta ur händerna ur fickorna två gånger utan resultat, höjer han högerhanden liksom för att gestikulera, medan har ber honom en tredje gång (detta är nu bara en distraktion för att dölja attacken).
*Attack: Handen är redan i läge, nära det avsedda målet. Mitt upp i att han för tredje gången ber honom ta händerna ur fickorna, kommer utan förvarning ett strypslag som genast övergår i en nertagning i och med att han lägger hela kroppstyngden bakom. Genom att sätta högerbenet bakom angriparen blir det lättare att fälla honom, och också kontrollera fallet.
*Avslut: Polismannen säkrar den misstänkte med genom att sätta sitt knä bakom hans nacke, och förse honom med handklovar. Hotet är avvärjt, situationen är under kontroll.

Det var allt för den här gången. I nästa avsnitt ska vi titta närmare på tillhyggen, och vad de kan tillföra självförsvarssituationen. Till dess!

I denna första del ska vi gå igenom teori och begrepp som är praktiska att använda, och vad ett effektivt självförsvar är för något. Del två kommer att handla om obeväpnat försvar, del tre om tillhyggen och beväpnat försvar, och den sista delen kommer att titta på olika skyddssituationer och taktiker från ett helhetsperspektiv.

Först ska vi titta på ett fem minuter långt filmklipp från Bas Rutten. Jag kom över den här filmsnutten när jag började med SSS-projektet för ett tag sedan, och fann att Bas Rutten sa precis det jag ville säga, fast på sitt eget färgstarka sätt:

Det gav väl en bra försmak och överblick? Nu ska vi titta närmare på olika typer av åtgärder för självskydd. Jag har valt att dela upp dem i tre kategorier utifrån när de inträffar i förhållande till ett eventuellt angrepp. Alltså ska vi prata om proaktiva, aktiva och reaktiva åtgärder.

Proaktiva åtgärder

Proaktiva åtgärder är alla tänkbara förberedelser du kan vidta innan en hotfull situation uppstår. Att besöka BEREDD och läsa den här artikeln är ett exempel. Scenarioträning, löpträning, att odla ett aktivt och uppmärksamt sinne, att välja bort mp3-spelaren när man går hem från tunnelbanan – allt sådant är proaktiva åtgärder.

Proaktiva åtgärder är absolut viktigast. Du kan inte påverka något du inte är medveten om, så viktigast av allt är att vara medveten om eventuella problem och situationer som kan uppkomma, och sedan förbereda sig på dem på olika sätt. Tänk på vad Bas Rutten sa om hur angripare väljer sina offer: hellre någon som är ouppmärksam och inte verkar kunna göra motstånd, än tvärt om.

Om man vidtar proaktiva åtgärder behöver man förhoppningsvis inte göra mer än så. Man kan spelets regler så pass bra att man kan undvika problemen innan de uppkommer. Det kommer kanske inte att funka hela livet, men det är så pass effektivt att det är värt att satsa merparten av krutet här. Det finns många artiklar på BEREDD som handlar om proaktiva åtgärder. Det är särskilt bra att bekanta sig med Filips artikel Tänk efter före, om du inte redan läst den.

Aktiva åtgärder

Det som kännetecknar aktiva åtgärder är att de bygger på beslut som du fattar i ”stundens hetta”, d.v.s. när du identifierat något som är, eller skulle kunna innebära, ett hot eller problem. Det kan vara något så enkelt som att gå över gatan och byta trottoar för att du identifierat en grupp mötande människor 75 meter längre fram som skulle kunna vara ett problem. Det kan också vara så dramatiskt som att bestämma sig för att ta ner någon som uppträder hotfullt med våld.

De aktiva åtgärderna förutsätter att du har din förmåga att fatta rationella beslut i behåll – att det fortfarande är du som har initiativet. Att varken en potentiell motståndare eller dina djuriska instinkter styr din kropp och dina handlingar – åtminstone inte helt. Därför kan man inte förlita sig på dem i samma grad som de proaktiva åtgärderna, men man kan träna upp sin förmåga att fatta rätt beslut i pressade situationer (genom proaktiv träning).

Det är också möjligt att du har nedsatt förmåga att ta in information och fatta beslut p.g.a. alkohol, att du lyssnar på musik eller pratar i mobilen, att det är kolsvart ute och du inte har en ficklampa etc. Allt detta begränsar dina möjligheter till ett aktivt försvar. Du kan också vara skadad, ha svårt att gå, eller annars ha färre till buds stående medel än en normalfrisk människa.

Del två och tre kommer främst att behandla aktiva åtgärder, så vi ska inte fördjupa oss i några detaljer i detta avsnitt.

Reaktiva åtgärder

När vi går ytterligare ett steg längre än de aktiva åtgärderna hamnar vi på reaktiva åtgärder, d.v.s. handlingar som du gör som ett bestämt svar på någon av din angripares handlingar. En blockering eller losstagning är typiska exempel – de förutsätter att din angripare gör något förutsägbart för att de ska vara meningsfulla. Förutom kravet på bibehållen förmåga att fatta beslut (samma som för de aktiva handlingarna) finns ytterligare krav för att du ska kunna göra något reaktivt:

*Du måste bli medveten om själva angreppet eller den handling du vill reagera på
*När du uppmärksammat den, måste du välja rätt sorts svar på handlingen, troligtvis på bekostnad av din förmåga att sätta egen press på angriparen med aktiva åtgärder
*När du fattat beslut om vad du ska göra måste du utföra handlingen under ett relevant ”tidsfönster”, som oftast är mycket kort

Ofta gör vi någon slags reaktiv åtgärd instinktivt, utan att vi behöver tänka på det. Ryggar undan för ett slag, sjunker ihop om någon knäar oss i magen, höjer händerna för att skydda huvet o.s.v. Att träna ytterligare på reaktiva åtgärder är inte högsta prioritet inom ramen för en ”grundkurs” som denna. De är så oberäkneliga att man inte bör förlita sig på dem – har man nytta av dem får det ses som en extra bonus. Däremot är det bra att anpassa de aktiva åtgärder man tränar in efter kroppens naturliga skyddsmekanismer. Att vara kreativ istället för reaktiv, så att säga.

Blockeringar och andra reaktiva åtgärder kan ibland vara förenat med livsfara om man missbedömt hotet (och t.ex. försöker blockera ett plötsligt knivhugg i tron att det var ett knytnävsslag). Om det alls är möjligt är det att föredra att kontraattackera direkt, eller helst av allt attackera först om det är befogat inom ramen för nödvärnslagen (här måste man också beakta hur situationen ter sig för eventuella vittnen). Detta diskuteras närmare i kommande artiklar i serien.

Man skulle också kunna tala om postaktiva åtgärder, d.v.s. åtgärder som inträffar helt och hållet efter ett avslutat angrepp. De är nog så viktiga, men Daniel har skrivit en artikel på just detta tema, varför det inte kommer att behandlas ytterligare i SSS.

Det var allt för den här gången. I nästa del ska vi titta på hur man går tillväga rent mekaniskt för att försvara sig, framförallt om man inte har några tillhyggen tillhands. Upplägget i den artikeln kommer att vara ”kronologiskt”, d.v.s. från och med att ett hot upptäcks till det att det avvärjs, med gradvis eskalerande skyddsåtgärder och våld. Till dess!

Text: Maria Byström

Bakom Stockholms stadion, i en av GIHs gympasalar tränar Stockholms studenters Shorinjikempoklubb tre gånger i veckan. 

Jag går dit för att vara med på ett intropass både för att få prova på systemet samt för att skriva om det. Självförsvarsbiten poängteras och det är just det som fångat mitt intresse. 

Jag byter om till vanliga, enkla träningskläder och då jag kommer in i salen så märker jag direkt att här tränar alla tillsammans. Nybörjare i ”egna” kläder medan de som tränat längre bär budodräkt. Bältesgraderna varierar från vitt till svart. Könsfördelningen är mycket jämn. 

Det är trots allt en klassisk gympasal vi är i och ingen traditionell dojo. Men en flagga hängs upp i ena ändan av salen som symboliserar att salen här och just nu huserar en Shorinjikempoklubb. 

Stilen är japansk och alla termer på slag, steg, tekniker, grepp sägs på japanska. Men i början på passet läses tre texter upp som handlar om respekt och ödmjukhet för varandra upp på svenska. Även en meditationsstund läggs in där det gäller att slappna av, tänka på andningen samt hålla ryggen rak. 

Uppvärmningen sedan känner jag igen. Exempelvis att klappa varandra på axlarna utan att själv bli träffad, rubba varandras balans och så det svåraste : att komma ur ett nedbrytningsgrepp UTAN att rycka motståndaren i håret, bitas eller gå mot ögon… 

Vidare tränas det grundslag där man står bredbent med fötterna och slår snärtslag med utgångsläget att händerna är i midjehöjd.  

Sedan är det dags att slå olika kombinationer på mitts. Att slå med såväl främre som bakre handen samt med steg in. Att tänka på att vrida med kroppen i slagen. 

Fram till nu så har alla vi som är nya tränat med någon som innehar bältesgrad, men nu delas gruppen upp. Vi nybörjare får träna på att komma ur ett grepp där någon (angriparen) tar tag om vår handled i syfte att dra oss framåt.  

Sista kvarten så är det ren fysträning. ”Raketen” körs. Det vill säga att man börjar att göra tio upphopp, tio armpress, tio sit-ups och så börjar man om och gör samma runda fast med nio upphopp i stället tills det att man är nere på noll. Slutligen är det stretch samt en kort uppvisning där två utövare med svart bälte visar hela sekvenser. 

Efter passet så sätter jag mig ner och talar med en av instruktörerna, Magnus Gustafsson. Han berättar att systemet innehåller både mjuka och hårda tekniker som både är konstnärliga såväl som realistiska.  

I en ren självförsvarssituation så blir givetvis inte rörelserna lika vackra, men principerna bakom är detsamma. Att behålla balansen och träffa på rätt ställen. Under träningen används inga skydd som exempelvis susp eller tandskydd.

Dock så förekommer sparring ibland där skydd på är ett måste.  

Magnus berättar att han fastnade för just stilen på grund av den goda stämningen, den omväxlande träningen, självförsvarsaspekten, ödmjukheten och meditationen. Att huvudkomponenterna dels består av att sätta sin egen säkerhet i första hand, men ändå kunna försvara sig på ett sätt som inte skadar angriparen mer än nödvändigt. Vidare säger han att han tack vare ShorinjiKempo fått möjlighet att resa till ursprungslandet Japan för att tävla och att stilen är utbredd över hela världen.   

    – Jag vet jag kan åka till de flesta länder och vara med på deras träningspass. De japanska termerna vi använder här används ju också i Tyskland, USA eller i Frankrike. 

 Avslutningsvis kan jag säga att det var ett spännande pass att vara med på. Mycket känner jag igen, men mycket var annorlunda. Och just spännvidden – från meditation till hårda slag var häftigt. Testa!  

Mer information: Besök Svenska ShorinjiKempo-förbundets hemsida. 

När man pratar om självskydd för vanliga medborgare är det viktigt att tänka på att få besitter erfarenhet, träning och mental kapacitet att handla fysiskt i en hotfull situation. De mer primitiva delarna av vår hjärna kommer att slå in om situationen urartar fullständigt – och vi går därmed på ren överlevnadsinstinkt, men likväl vill jag peka på vikten av enkla medel med stor effekt. Till skillnad ifrån den sorts träning som krävs för att dels förbereda kroppen på dess egna processer inför en situation av detta slag, och dels den sorts mentala inställning som faktiskt krävs för att utlösa den till synes rätt höga nivå av våldsanvändning har det ämne jag tänkte beröra med denna artikel väldigt få parametrar att tänka på.

En gärningsman som känner att dess överläge är begränsat är ofta en gärningsman som kommer på andra tankar. Det krävs mycket starka motiv, eller mental ohälsa att begå ett personbrott där man själv utsätter sig för en stor risk att åka dit i brottshandlingen, alternativ själv lida stor skada under utförandet. Det är helt enkelt en fråga om vanlig enkel riskbedömning och hur mycket det man ute efter är värt. Ett relativt enkelt medel att påkalla uppmärksamhet är att helt enkelt föra ett jävla liv. Visuella intryck sätter starka spår i oss och väcker därmed reaktioner, men begränsas av de fysiska förutsättningar våra synorgan har. Ljudets begränsningar är däremot mindre, det kan ta sig runt hörn, genom vissa väggar och till och med väcka oss då vi sover. Människor är i regel begåvade med stämband, och det ligger oss ofta rätt naturligt för att börja skrika om vi blir rädda eller får panik. Ett sätt att påkalla uppmärksamhet och varsko om fara. Det finns även mekaniska redskap som ersätter våra stämband, och stundvis gör jobbet bättre.

Överfallslarm av olika de slag har bubblat fram på marknaden de senare åren och det finns en rad olika varianter av dessa, och de rör sig i varierande prisklasser. Den produkt jag valde att leka med var dock specifikt utvald. Mycket beroende på att jag ville testa andra sidor av produkten än just den som innefattar dess ljud. Nämligen dess förmåga att fungera som ett kombinerat oväsende och slagförstärkningsverktyg.
Den balanserade faktor som bruket av verktyg utgör för att kompensera egna svagheter innebär ofta att man utökar sina chanser att komma någorlunda helskinnad ur en överfallssituation. I idealläget räcker det med att köra med larmet för att gärningsmannen ska känna att hans övertag minskat och riskerna att du får hjälp eller vittnen ökat, och han väljer därför att avvika. Men att räkna med det är att bedra sig själv, och larmet kan även vara ett sätt att få de där sekunderna av distraktion för att kunna komma loss och springa, alternativt vara en del i det överlevnadsinriktade våldsutövandet, kanske i formen av 120 decibel i gärningsmannens öra och burken slagen upprepade gånger i dennes ansikte.

En intressant faktor jag kommit i kontakt med då jag testade denna lilla tingest var att en del killar upplevde det som väldigt feminint med ett överfallslarm. Jag vet inte om det är den gamla hjälteromantiken som spökar eller vari denna åsikt har sitt ursprung.

Det tål att påpekas att ett överfallslarm inte löser alla problem i denna värld, men det är ett redskap som med relativt enkla medel har flertalet positiva effekter. En annan faktor som är värd att belysa då det gäller allt slags bruk av verktyg för självskydd är att det föreligger viss risk att man blir för inriktad på en enskild sak eller handling vilket gör att man sätter hela sin tillit till den. Och det är inte riktigt önskvärt i en situation där man måste vara dynamisk, målinriktad och kapabel att variera våldsutövandet till nivå med den risk man utsätts för. Mitt enda problem med överfallslarmet ur det perspektiv jag valde att testa det är att det inte går att använda tillsammans med öppna handtekniker som ligger mig varmt om hjärtat.

Taktik och mental förberedelse utgör den viktigaste delen av ett effektivt självförsvar! Även om du övat in teknik efter teknik åtskilliga gånger och dessa sitter som berget, blir du lätt ett offer om du brister i uppmärksamheten. Ett väl beprövat sätt att öka sin medvetandegrad är att ”sätta färg” på den. Metoden utvecklades av den nu avlidne Jeff Cooper som hade bakgrund i den amerikanska marinkåren och deltog både i andra världskriget samt i det koreanska kriget. Färgkoder finns i olika varianter men i grund och botten innebär de samma sak. Nedan följer ett exempel på hur de kan se ut:

Vit – I detta tillstånd är du omedveten om vad som pågår runt omkring dig. Du känner dig säker fastän du i själva verket kanske inte är det. Det kan bero på att du är trött, oroad över någonting som hänt på jobbet eller helt enkelt bara går och dagdrömmer. Det är lätt att upptäcka människor som befinner sig i detta stadie och du kan räkna med att rånare, våldtäktsmän och andra illasinnade personer är experter på att känna igen denna typ av människor. De vet att du är i det närmaste oförmögen att försvara dig och således ett lätt byte. Undvik att befinna dig i detta stadie. Här är du ett potentiellt offer!

Gul – Nu är du uppmärksam, men fortfarande lugn och avslappnad. Du söker undermedvetet efter hot och du vet vilka människor som befinner sig runt omkring dig samt hur din omgivning ser ut. Om du hör en smäll eller någon som ropar så riktar du blicken dit för att avgöra om det är ett hot eller ej. Detta är det tillstånd som man vanligtvis befinner sig i när man är ute och går. När du exempelvis skall korsa gatan ser du åt sidorna för att se om det kommer bilar farande. Sträva efter att alltid befinna dig i detta tilltånd!

Orange – Här har du upptäckt en eventuell fara. Du kanske befinner dig utanför en krog på kvällen och ser en man som går rakt mot dig med en hotfull blick. Nu måste du förbereda dig både mentalt och fysiskt på att du kan behöva försvara dig. I just detta fallet kan du avgöra om mannen är ett hot genom att flytta dig ett antal meter från hans riktlinje för att se om han byter riktning eller ej. Om han inte gör detta och du avgör att han inte är ett hot så går du ner till det gula stadiet igen. Om han däremot följer efter dig och kanske knyter sina händer måste du gå vidare till nästa steg.

Röd - Nu är det fight eller flight som gäller! Att du befinner dig här innebär att du inte kunnat, eller lyckats, undvika hotet i ett tidigare stadie och nu är tvungen att försvara dig fysiskt genom att slåss eller på ett kontrollerat sätt fly. Att gå från det orange stadiet till det röda skall ske explosivt, som när man trycker på en strömbrytare. När du väl gått in i detta tillstånd  skall du inte lämna det förrän hotet har försvunnit och du kan känna dig säker!

Målet med färgkoderna är att du skall kunna ”flyta” mellan stadierna beroende på situationen och således förbättra ditt självförsvar. Exempel:

En kvinna bär på en stor matkasse och är på väg till parkeringen. Hon befinner sig i det gula stadiet. När hon närmar sig ser hon en suspekt man nära hennes bil. Nu går hon mentalt över till det orange stadiet och gör upp en handlingsplan. När hon kommer närmare bilen försöker mannen ta tag i hennes arm. Snabbt som blixten slår hon om till rött och gör verklighet av sin handlingsplan som hon skapade i det orange stadiet. Lösningen är att kasta matkassen i ansiktet på mannen och därefter springa tillbaka in i affären.

Genom att ha kontroll över sitt medvetande får man samtidigt mer kontroll över sin kropp. Om en stressfull situation uppstår kan man till exempel hålla en lägre puls om man varit medveten om att situationen kunde uppstå. Är man införstådd med färgkoderna kan det räcka med att tänka ”orange” i en viss situation för att få din hjärna att koppla hur du skall bete dig. Det går snabbt, är enkelt och kräver inte mycket energi att använda sig av dessa principer. Så mitt råd till Dig är:

Sätt lite färg på tillvaron!

I den här lilla blänkaren ska jag kort berätta om min senaste upptäckt: Polisens volontärer. Volontärerna bidrar i det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet i stadsdelen, t.ex. genom att nattvandra, informera, finnas tillhands, samarbeta med polisen och täcka upp när det behövs lite extra folk etc. Som volontär är du medlem i den ideella föreningen PSgruppen, som samarbetar med polisen. Att bli volontär är gratis och du bestämmer helt själv vilka uppdrag du vill ta. Som tack för att du ställer upp med ditt engagemang och civilkurage får du kostnadsfritt genomgå en mycket matnyttig grundutbildning som innefattar:

*Konflikthantering (kroppsspråk, aktivt lyssnande, bemötande av olika kulturer, praktiska övningar blandat med teori)

*Lag och rätt (polislagen, envarsgripande, nödvärnsrätten, nöd m.m.)

*Praktiskt brottsförebyggande (kontakt med polisen, hur tar man ett bra signalement, hur ser det ut i närområdet, hur kan vi samarbeta)

*Att vara volontär (genomgång av verksamheten m.m.)

Förutom att man kan bidra till samhället med sitt engagemang efter denna grundkurs, är själva kursen ett utmärkt verktyg för den enskilde ur självförsvarssynpunkt. Man uppmärksammas på problem, lär sig förebygga våldsbrott bättre, hantera konflikter, samarbeta med polisen. Helt gratis! Enda kravet förutom grundintresset är än så länge att man är över 18 år, men det talas om att sänka åldersgränsen eftersom det finns ett stort engagemang även i yngre åldrar.

Jag påbörjade kursen igår och är mycket positiv till upplägget. Totalt går man fyra kvällar under ungefär en månad. Rekommenderas starkt för alla som är intresserade av självförsvar, brottsförebyggande eller att göra en konstruktiv insats för samhället – eller alla tre! Mer information och anmälan hittar du hos polisen och PSgruppens hemsida:

http://www.polisen.se/inter/nodeid=44081&pageversion=1.jsp

http://www.psgruppen.se

Dagens Expressen tar upp BRÅs senaste siffror som visar att misshandeln ökat med 30 procent de senaste tio åren.

Bland annat intervjuas Joakim som två år efter misshandeln fortfarande lider av sviterna, framför allt på det mentala planet. Exempelvis vill han inte att någon går precis bakom honom.

Polisinspektör Anders Rydberg nämner sex punkter på hur han vill öka tryggheten ute bland gator och torg.

Vilka är dina reflektioner på artiklarna?

Att hantera våldsbrott framgångsrikt blir så mycket enklare om man använder praktisk utrustning. Andra artiklar på BEREDD diskuterar bl.a. tillhyggen och attrapper, men i denna artikel ska vi ta ett holistiskt grepp på all utrustning som kan vara bra att ha om man drabbas.

Våldsbrott kommer i många former – ett rån och en terroristattack ställer t.ex. helt olika krav på utrustning. Det gäller alltså att tänka efter vad man primärt förbereder sig för. Var och hur man drabbas av våldet ställer också upp vissa ramar. Ett misshandelsscenario ställer kanske krav på att man kan stoppa blödning ute på gatan, medan efterdyningarna av ett terrordåd kanske fordrar att man har vattenreningstabletter hemma.

Utrustning till fots

Till fots är vi främst intresserade av att förebygga misshandel, rån och våldtäkt. All utrustning i detta syfte bör vara så diskret som möjligt, så att man inte väcker uppseende. Eftersom vi rör oss i en stad till fots, har vi begränsat med utrymme och förutsätter i allmänhet stadens bekvämligheter. Vi behöver:

Skydd och tillhyggen: I stort sett allt som kan användas som ett skydd kan också användas som ett tillhygge, och tvärt om. Några exempel är stålhättade skor, knivsäkra handskar (slå med öppen hand), käppliknande föremål (paraplyer, promenadkäppar, gåstavar, golfklubbor), ficklampor (blända – slå – spring), skyddssprayer osv. Välj ett eller flera föremål som du kan tänka att bära med dig dagligen, och träna dig i att se både den defensiva och offensiva potentialen i föremålen.

Första hjälpen: För att rädda liv behövs minst 2 förband (försvarets eller Cederroths blodstoppare), andningsmask, skyddshandskar och bra utbildning. Svalg- och nästuber samt avsnörande förband är bra om man fått utbildning i dem – aldrig annars. Druvsocker eller sirap (att smörja på tandköttet) kan också rädda en diabetiker och kräver inte recept eller utbildning. Av ren bekvämlighet kan det förstås vara bra med plåster, sårtvätt, smärtstillande medel osv, men det är sällan livsviktigt i en stadsmiljö där hem, apotek, sjukhus och ambulans sällan är långt borta.

Verktyg: Plånbok, mobil och nycklar är den moderna människans treenighet, och de löser också de flesta problem – köpa alla sorters varor och tjänster, kommunicera, och tillträde till säkra lokaler. Därför är de också föremål för rån och stöld, varför man bör överväga att ha med sig attrapper. Vissa mobiler har en ganska kraftig ficklampa inbyggd, men om din inte har det bör du ta med en separat. Strömavbrott, attentat i tunnelbanan, hissar som stannar, dåligt upplysta parkvägar – det finns många situationer som blir lättare att hantera om man har egen belysning. Ett annat tips är små, smidiga multiverktyg (t.ex. victorinox) som kan lösa många vardagsbekymmer.

Övrigt: Givetvis finns det en mängd andra föremål som kan vara praktiska att ha med. Näsdukar, vattenflaska, nödproviant, halstabletter, kompass, underhållning av olika slag etc. Detta är dock så individuellt att det är svårt att ge några generella rekommendationer. Man bör istället fråga sig vad man oftast upplever sig sakna, och undersöka om man kan ta med det. Här bör man också nämna något om förvaring av det ovanstående. Det finns otroligt många lösningar och kombinationsmöjligheter. Vissa saker behöver förvaras dolt, andra lättillgängligt och vissa både lättillgängligt och dolt. Använd fantasin och experimentera med olika lösningar som passar både klimatet och din vardag.

I bilen

Här gäller egentligen samma upplägg som för fotgängaren, förutom att man har mer plats och därför kan kosta på sig mer omfattande utrustning. Bemannade bilar är ännu inte utsatta för brott (t.ex. rån) i Sverige, på samma sätt som i andra delar av världen, varför skydd och tillhyggen inte är lika aktuellt här. Däremot kliver ju förare och passagerare ur bilen förr eller senare, och då gäller det ovanstående. Parkeringsplatser är typiska exempel på våldsbrottsplatser. Tänk på att din bil normalt gäller som ”allmän plats” under knivlagen (om den är parkerad på allmän plats), så samma regler gäller för dig som för en fotgängare.

Första hjälpen-utrustningen kan gärna kompletteras för att bättre kunna hantera trafikolyckor och överlevnad i vildmarken. Även i civiliserade Sverige är det möjligt att få motorstopp i ett obebyggt område där mobilen inte har täckning. Blir man skadad i det läget är man inte så stursk längre. Verktygen kompletteras lämpligen med traditionell utrustning för vildmarksöverlevnad, och givetvis reservdäck och -tank, domkraft m.m. som var bil bör innehålla. En liten yxa är ett utmärkt redskap för att hugga ved, bygga en lägerplats eller slå ihjäl trafikskadade djur.

I hemmet

Ditt hem är din borg. Ditt hem är inte en allmän plats, vilket innebär att du får ha precis alla tillhyggen tillhands som dig behagar. Betänk dock att nödvärnslagen gäller även i ditt hem, och att den mängd våld du använder för att försvara dig inte får vara uppenbart oförsvarlig. Du kan även öka säkerheten markant genom att inte bo på bottenvåningen och installera en säkerhetsdörr. Larmsystem, säkerhetskedjor, -grindar och grannsamverkan är viktiga hjälpmedel för att förebygga inbrott.

Förr i världen fanns det ett avsnitt längst bak i telefonkatalogen med titeln ”Om kriget kommer”. Egentligen handlade informationen om civil beredskap rent allmänt. En militär invasion av Sverige är väl knappast det mest akuta hotet mot vår säkerhet i dagsläget, men trots det finns det människor som kan och vill skada vårt samhälles infrastruktur. Kriser kan också orsakas av naturkatastrofer, tekniska fel och den mänskliga faktorn. Här handlar det om självförsvar i makroskala, och samma principer för mental förberedelse och praktisk träning gäller, precis som i mikroskala. Läs gärna mer om hur du kan förbättra din krisberedskap.